Lily Wahlsteens krönika om jämställdhet

TT

14-åriga Lily Wahlsteen om jämställdhet: ”Vi är långt ifrån framme”

Bara för att vi har infört kvinnlig rösträtt och straff för hatdåd och hets mot folkgrupper, så betyder inte det att vi inte behöver feminismen i Sverige. Vi behöver feminism i Sverige, skriver skådespelaren Lily Wahlsteen.

2:30

Efter reklamen: De största framstegen för feminismen de senaste 20 åren

(2:30)

Text: Lily Wahlsteen

Det är obehagligt att hålla nycklarna hårt mellan fingrarna då jag går ensam hem från bussen när det är mörkt. Det är obehagligt att råka få ögonkontakt med den där mannen lite för länge när jag står på perongen på väg till skolan. Det är obehagligt att få meddelanden på sociala medier av män, allt från 18- och 19-åringar till personer i min pappas ålder, som säger att jag ser bra ut och att ”vi har så mycket gemensamt och borde träffas nån dag”.

Men det är framförallt skrämmande att jag känner såhär. För om jag gör det, så betyder det att jag troligtvis inte är den enda. Att det är en vanlig känsla bland unga tjejer.

Det är obehagligt att känna att jag ska behöva byta från kjol till byxor när jag ska hänga med ett större sällskap, för att det alltid finns en rädsla av att bli tafsad på, då jag blivit utsatt för det tidigare. Det är obehagligt att jag som endast är 14 år, ett barn, behöver gå runt och tänka på vad och hur jag ska klä mig för att inte bli sexualiserad av killar och män.

Det är obehagligt när man inser att man glömt tagit med sig mensskydd till skolan och känner konstant oro över att blodet ska läcka igenom. Att bli uttittad och utskrattad då blodet rinner nerför mina ben. Det känns obehagligt att det som för kvinnor är lika vanligt som att kissa, ses som något extremt pinsamt som måste döljas och undangömmas för omvärlden, och klassas enligt momslagen som en ”lyxvara” som kostar oss kvinnor hundratals kronor om året. Det är orättvist att vi inte kommit så pass långt att det finns mensskydd på alla våra skoltoaletter, utan att vi måste gå till i skolsyster, och under skam be om något så ytterst naturligt och viktigt. Men det som skrämmer mig mest är att en del av min kropp, en del av mig, ses som något ”pinsamt” och ”skämmigt” att prata om. Något som borde tystas ner. Men nu sitter jag här och skriver om det. Jag ska få er att lyssna.

Det är obehagligt hur barn i min lillebrors ålder retar honom och kallar honom för en tjej på grund av hans långa hår. Barn föds inte till rasistiska hbtq-hatande sexistiska svin. Det är obehagligt att det här sättet att bete sig på nu lärs ut på nytt, till vår framtida generation. Det är obehagligt att min sexåriga kusin kommer hem gråtande från sin första dag i skolan, för att han blev retad för sin nya klänning. Det är obehagligt att jag ens behöver sitta och skriva om detta för att undervisa barn i min ålder.

Så vart vill jag komma med denna text? Jo, bara för att vi nu har infört kvinnlig rösträtt och straff för hatdåd och hets mot folkgrupper, så betyder inte det att vi inte behöver feminismen i Sverige. Vi behöver feminism i Sverige.

Vi har kommit långt på vägen mot jämställdhet, längre än de flesta länder. Men vi är än, långt ifrån framme.

Relaterade artiklar

Bert-skådisen Lily Wahlsteen har dyslexi – Så hanterar hon utmaningen

Bert-stjärnan Adrian Macéus: ”Har varit väldigt utanför”

Clara Henry och Ulrikke Falch i kaxig serie om sex, dejting och hjärtesorg