Du var bara 18 år när du släppte första singeln, hade en stor podcast och skrev i tidningar. Var du någonsin rädd för att inte duga?
– Ja Gud ja, rädslan för att misslyckas har alltid funnits. Det är en flykt att göra massor av saker för då har jag mindre att förlora om jag misslyckas. Men idag känner jag att misslyckanden är bra, det gör att jag gör rätt nästa gång.
Många beskriver dig som oblyg och orädd. Stämmer det?
– Nej, jag är en väldigt blyg och introvert person. Jag hatar mingel och sånt, jag blir så jävla osäker. Bara för några dagar sedan skulle jag på en premiär med en kompis, kort innan hörde han av sig och sa att en annan person skulle med. Det gjorde att jag ställde in, jag orkade helt enkelt inte med att vara social. I jobbsammanhang är det annorlunda, varför vet jag inte.
I sommar har du jobbat ihop med Oscar Zia i radio, hur var det?
– Vi hade bara träffats i ytliga sammanhang tidigare och jag tyckte Oscar verkade vara självgod och högljudd. Han tyckte jag var dryg och lite hotfull. Men det var helt tvärtom. Under sommarens gång blev vi nästan kära och vi började hänga dygnet runt. Nu umgås våra kompisgäng och ses varje söndag för middag, vi har blivit en liten familj.
Du har sagt att uppväxten i Värnamo satte dig i ett fack och en mansroll som kvävde dig. Vad menar du med det?
– Jag led av mansrollen men bidrog samtidigt till den. Jag började spela fotboll och gamea trots att jag egentligen hellre bara ville prata än att leka. Jag kände mig ensam när jag inte fick uttrycka mig.
När kunde du för första gången snacka med en killkompis om känslor?
– Det var första gången jag träffade William (Spetz red. anm), som är min bästa kompis. Han bodde i Umeå och jag i Värnamo och vi hade hållit kontakten sedan jag intervjuade honom i podden. Jag hälsade på och hade planerat aktiviteter i ett schema. Men vi gjorde inget av det, vi bara snackade hela helgen. Det var så otroligt skönt.
Många killar vågar inte erkänna att de gråter, vad säger du om det?
– Jag gråter typ hela tiden. Det är väldigt terapeutiskt för mig. Jag kan liksom sätta på Adele-låtar och bara gråta ut. Samtidigt har jag jättesvårt att gråta inför folk, jag har svårt att visa mig sårbar. Men jag älskar när folk gråter, man kan mötas så fint i en gråt. Då visar en person att den litar på mig och vi blir automatiskt väldigt nära.
Vad fint! I din bok skriver du om kroppskomplex. Har du själv komplex?
– Jag har alltid varit liten och smal och alltid mått dåligt över det. Även om jag inte kan säga att jag älskar min kropp idag så mår jag inte heller dåligt över den. Jag har lagt så mycket fokus på den men nu väljer jag att rikta den energin på något bättre, på jobbet. Jag känner bara ”skitsamma, det är såhär jag ser ut”, sedan tänker jag på något annat istället.
Läs mer!
Sju coola kändistjejer som engagerar sig politiskt
24 saker du måste göra i höst
Det här betyder olika typer av kyssar
Foto: Sotarn/Bonnier
