Får ofta starka känslor över att förändra mitt hår (samtidigt som man ibland vill ha det kvar). Kanske ska man blir rödhårig (när jag skulle färga mitt rött blev det ju mitt nuvarande, bara lite mörkare med rödare ton i. Har även funderat på att bli blond. Haha, skulle slita skitmycket på håret, men ändå? Är det värt?

Skulle det passa mig? Do blondes have more fun?
Åsikter tack! :)

Se fler hårfärger/frisyrer på http://michisspace.blogg.se/ och även vart jag gör dessa bilder..

Nyår var fantastiskt. Likså midsommar.
2011 är ett år värt att minnas och jag har bestämt att 2012 ska bli ännu bättre, kanske dubbelt så bra. Äntligen kanske det enda jag velat nu i flera år går i uppfyllelse, i så fall hoppas jag att livet kommer leka. Jag har inte haft ett riktigt förhållande i hela mitt liv och jag är ändå 17 år. Det har gått tider då jag känt mig som den mest oälskade människan på jorden, har mått skitdåligt i perioder. Men äntligen känner jag mig älskad. Det är det enda jag riktigt önskat mig, att känna mig älskad av X. Verkar som att den önskan håller på att gå i upplevelse, tackar Gud för det. Vet inte hur länge till jag hade stått ut.

Tiden har gått så himla fort.
Jag fyller 18 i maj i år, kan knappt fatta att jag snart är myndig. Myndig och måste "bestämma själv", jag är nästan lite rädd över tanken... För några år sen tänkte jag alltid att "när man är 18 år så är man vuxen, då får man bestämma själv och kan flytta hemifrån osv". Idag kan jag knappt tänka den tanken, skulle aldrig våga flytta hemifrån ensam om ett halvår! Och jag känner mig inte det minsta vuxen, hur mycket jag än vill! Visst vill man bestämma själv i vissa fall, men vad gör man sen när man står i skiten och riktigt ställt till det för sig själv? Jag kommer antagligen inte känna mig vuxen innan jag slutat plugga och eftersom jag går en samhällslinje lär jag behöva plugga minst 3 år till efter gymnasiet... 18 känns helt plötsligt som en väldigt liten siffra.

Har någon samma tankar som jag?