Det är konstigt det här med känslor. Att man helt plötsligt från ingenstans kan bli så ledsen så man bara brister ut i gråt och tårarna tar aldrig slut. Jag tyckte att jag var på väg på rätt spår, äntligen kanske det var min tur att vara lycklig. Att få prova känna hur det känns, den där lyckan alla pratar om. Men skolan går inte, det går bara inte. Jag får ingenting gjort och sitter bara och stirrar på ett tomt word dokument medan ångesten kommer krypande. Hemma är allt åt helvete och fastän jag har så mycket roligt att se fram emot så vill jag bara bryta ihop. Lycka, vad är ens det? Inget för mig i alla fall.

Drunknar i plugg men även mycket roligheter! Helgen har verkligen varit g-r-y-m! Brännbollsyran har ägt rum i Umeå och det är kanske den roligaste helgen ever! Sitta på ängarna med vänner och dricka mitt på blanka dagen under klarblå himmel och kika på när bästa grabbarna lirar brännboll är bara för gytt. Dock är det en jävligt alkis helg och verkligen ALLA super sig fulla haha men det hör ju till! I lördags var Rebecca och Fiona på corona och givetvis befann jag mig där och dansade tills benen värkte. Fredagskvällen tillbringades på femman med lite för mycket alkohol i kroppen, men det funkade det med! Nu på lördag drar sommar five igång och på invigningen kommer De vet du och uppträder, OM jag är taggad asså! Badboy är kanske den skönaste låten eveeeer. Kommer bli helt jävla galet! Sen nästa tisdag är det dags för balen och sen är det fan studenten...helt stört vad tiden går fort! Har fan lite ångest..Men men, nu är det måndag och back to reality. Om exakt en vecka sätts betygen och OM jag har saker att göra asså, fyfan säger jag bara. Först ut - NK prov i morgon på 30 sidor och givetvis har jag inte öppnat boken än, det kmr bli en lååång natt. Förövrigt gick mattenationella åt helvete vilket inte känns bra men ska snacka med min lärare imorgon och försöka komma på what to do. Har alltså endast en vecka på mig att fixa alla uppgifter, prov och inlämningar samt läsa upp några betyg...let's do this!! På lördag när allt är över jag det fan firas!!!!!!!!!!!!!!!

Mattenationella imorgon...måste klara det för att bli godkänd i kursen.......kmr ikket gå........

Once again har jag fått det bevisat att andra människor bara blir sårade av mig. Det är kanske det jag gör, I push people away. Nu är jag mer säker än någonsin att jag från och med nu inte ska låta människor komma för nära, det kommer ändå bara sluta i katastrof. Jag gör dem bara en tjänst. Är dock jävligt ledsen över att det var just du, min varma famn, som är besviken på mig nu. Men gubben snart slipper du mig, I will set u free from me and my drama.

Varför kan jag inte bara vara glad? Är det något fel på mig? Är det normalt att hela tiden gå runt och vara ledsen och känna sig ensam? Jag är omringad av så många människor, men ändå känns det som att ingen av dem känner mig på riktigt. Jag går runt och ler och skrattar, men så fort ingen ser så bryter jag ihop. Jag är stark som orkar gå runt och låtsas vara glad, men kan man verkligen vara stark förevigt? Jag är rädd för att bryta ihop. För att låta allt komma upp på ytan. Rädd för att visa mig svag. Jag vill egentligen bara vara ensam, för jag vill inte vara till besvär för andra. Jag vill vara osynlig. Ingen ska behöva handskas med mina problem. Jag har "lärt känna" många nya människor i år, men ingen har stannat kvar. Visst, vi säger hej på stan, men ingen har blivit som en bästa vän. Dom kanske ser att jag medför problem, och ingen orkar med det. Ingen bryr sig egentligen om andras problem, alla är bara så jävla nyfikna. De vill veta allt bara för vetandets skull, men de bryr sig inte ett skit. De har nog med sina egna problem. Men jag kanske är ämnad att vara ensam. Jag vill ju bara inte vara en börda för någon. Så ett tips, bli inte min vän - det medför bara problem. Jag vill att andra ska ha det bra, är det så fel? Bli inte min vän.