Hatar känslan man får när man får veta att den du älskar skadar sig själv.
Man känner sig så liten och värdelös för att man inte kan hjälpa.
Man kan inte tvinga personen att sluta plåga sig själv.
För personen finns inte i din närhet fysiskt.
Bara via internet.
Vissa säger att man inte kan ha samma känslor på nätet som i IRL.
Det kan man visst.
Jag älskar denna tjej som min syster.
Skulle jag gått i hennes skola skule jag också kunnat älska henne som syster.
Bullshit att man inte älskar lika bra via nätet.
Man kan.
Det är bara svårare.

Minns en dag från nian..

Sitter och snackar morsan och frågar om hon älskar mig.
Och hon säger "Om jag fick ångra en sak skulle jag satt dig på vänster sida i bilen, du har bara varit ett jävla problem hela tiden"
Vänder mig bort, försöker glömma vad jag nyss hörde.
Men orden finns kvar i huvudet som ett eko.
"bara ett jävla problem"
Reser mig upp och tar morsans spritflaska och går.
Hör hur hon skriker att jag ska ge tillbaka den, men står redan och häller ut allt i vasken i köket.
När morsan kommer in i köket har allt redan försvunnit ner i avloppet.
"Simon din jävla skit, vafan har du gjort!"
Tittar på hennes bleka ansikte och de mörka påsarna under hennes ögon.
Skrämmer mig lite att jag knappt minns hur hon såg ut när hon inte drack.
"Du ska inte dricka hela tiden morsan, snälla sluta."
Men hon slutade inte och jag fick såklart fan för att jag hällt ut spriten.
Nästa dag vaknade jag med en enorm smärta i ryggen och i speglen såg jag såret i pannan.
Morsan sov fortfarande, med en halvfull vin flaska bredvid sig.
Ville hälla ut den också men vågade inte.
Stack hem till Poa istället.
När han såg såret frågade han vad som hänt.
Tittade på honom och sa "saknar tiden då man kunde säga att man ramlat med cyklen"

Det var nära den här gången.
Blir rädd.
Tänk om jag lyckats.
Fan.
Hur kunde jag göra så?
Förlåt.

Om jag en dag vaknar och är lycklig, och somnar lycklig.
Då måste jag vara död.
För jag kan inte vara lycklig om jag lever.
Och när jag är det, hur länge får jag vara det?
5 minuter? 3timmar?
Jag vet inte det, men jag vet att det är för lite.

Lycka är inget självklart för mig.
Bara mer som en konstig varm känsla som för ett tag tar över.
Och får den kalla sorgliga klumpen i halsen att försvinna.
Och den kalla rösten som viskar hus värdelös jag är.
Den byts ut mot en varm röst som säger att jag är älskad.

Men så händer nånting.
Och den kalla rösten kommer tillbaka värre än nånsin.
Jag börjar bli van vid den.

Jag saknar morsan...
Visst hon var en alkohlist kärring som slog mig.
Men hon var min morsa ändå..
Vissa verkar ha glömt det.
Jag glömde nog det, den där dagen jag anmälde henne.
Hur fan kan man anmäla sin egen morsa?
Om jag fick ångra en sak skulle jag ångra det.
Jag skulle stått ut med slagen, orden, och tårarna.
Det skulle jag stå ut med.
Men står inte ut med tanken på att min anmälan fick henne att ta sitt liv.
Det är för mycket att klara av.

Tårar rinner nerför mina kinder.
Blod rinner nerför mina armar.
Ångesten skär itu min själ.
Precis som kniven som skär sönder min hud.
Sitter lutad mot väggen.
Gömmer ansiktet i händerna.
Låt mig bara försvinna.

Går med långsamma steg i tunnelbanan.
Och lser tunnelbane tågen som åker förbi.
Ska jag ge upp?

Ser ner på armarna som är fulla med bandage.
Ser andra människor skratta.
När de är påväg hem till sin familj.
Går närmre spåret och tårarna kommer.
Står på kanten och ska precis ta steget.

Då jag hör en röst.
Hannies röst.
Hons skriker, nej Simon!
Vänder mig om ser hennes ögon.
Men vinglar till och faller.
Hör hennes skrik och tåget som kommer.
Sen blir det svart.

Jag vaknar med en skrik.
Gråter och kan knappt andas.
Jesper håller mig i sin famn.
Och säger tyst, lugn det var bara en dröm.
Du fixar det här.

Jag vill så gärna tro honom.
Men jag vet inte om jag gör det.