Ångesten dränker mig långsamt.
Ligger och zappar mellan tv kanalerna
Bilder som flyger förbi.
Men jag vet inte ens vad de föreställer.

Sätter mig upp med huvudet lutat i händerna.
Försöker ta ett djupt andetag.
Men det hugger till i hjärtat.
Kan inte ens andas med denna jävla ångest.

Det är nästan helt tyst i huset.
Man hör bara Keso som spinner.
Hon ligger hopkurad i fåtöljen.
Så jävla nöjd med sitt liv.

Jag går in på badrummet.
Fan skåpet är låst.
Och nyckeln har Kenneth runt halsen.
"Det måste vara så Simon, för din skull"

Går in på mitt rum och tar på mig en huvtröja.
Sen ut i hallen.
På med skorna.
Och ut i den mörka natten.

Jag går.
Bara går.
Helt planlöst.
I timmar.

Ångesten börjar försvinna långsamt.
Jag kan andas normalt.
Andas in den kalla vårluften.
Känner mig faktiskt bra.

Stockholm börjar vakna till liv.
Vad är klockan?
Jag vet inte.
Men det är nästan morgon.

Fortsätter gå.
Försöker hitta till tunnelbanan.
Är så jävla trött.
Och vill hem och sova.

Ännu en timme går.
Jag har ingen aning om var jag är.
Eller hur jag kom dit.
Och absolut inte hur jag ska ta mig hem.

Men jag bryr mig inte.
Jag känner mig så fri.
Sitter på en bänk och röker.
Njuter av att jag vann.

Jag vann över ångesten.
Det blev inga fler ärr.
Ångesten misslyckades.
Jag vann fan över den.

En timme till går.
Och jag börjar inse att jag fryser.
Smiter in i ett trapphus för att värma mig.
När jag är varm går jag ut igen.

Får låna en kvinnas mobil
Ringer till Kenneth som säger att han genast kommer.
Jag tackar kvinnan som ler.
Hon verkar vara en trevlig människa.

Det finns för lite av de typerna.
Hela Stockholm verkar vara full av kalla idioter.
Då är ett leende från en enda person så värdefullt.
Tack!

Kenneth stannar bilen och jag hoppar in
Han är arg och samtidigt stolt över mig.
Arg för att jag stack utan att säga till.
Och stolt för att jag stod emot ångesten.

5-6 timmar vandrade jag runt planlöst.
2 timmar till innan jag tog mig hem.
Men under dessa timmar så räddade jag mig själv.
Jag vann fan, jag vann!

Du säger att du älskar blåsten,
men när blåsten blåser så stänger du fönstret.

Du säger att du älskar regnet,
men när regnet regnar så går du in.

Du säger att du älskar solen,
men när solen lyser, så skymmer du den med nåt.

Det är därför jag alltid blir så rädd,
när du säger att du älskar mig.

Ja du Simon...
Det här var ju inte bra...
85 ärr...

23 på högerarmen.
27 på vänster armen.
8 på höger lår.
9 på vänster lår.
6 på högra sidan av magen.
12 på revbenen på vänster sida.

Inte bra...
Jag vet det...
Jag är inte dum...

När började det här?
Jag var tolv..
Så detta har pågått i nästan 8 år?
Ah från och till.
Jag läst igenom det din psykolog har mailat mig så jag vet ju lite om din bakgrund. Men berätta varför började du skada dig själv?
Jag dög inte..
Och din mamma reagerade hon på detta?
Hon såg det en gång och blev vansinnig.
Arg eller ledsen?
Arg, hon slog till mig och stängde ute mig på balkongen i 4 timmar.
Jag förstår..

Förstår?
Du förstår inte ett jävla skit.
Jag vill bara resa mig upp och gå.
Min nuvarande psykolog förstår däremot.
Han har samma ljusa zebra ärr på armarna som jag.
Båda hans föräldrar var missbrukare.
Han sitter inte i skjorta och låssas inte förstå.
Han sitter i vanlig t-shirt och lyssnar och berättar.
Han är bra.

Hur länge är det sen du skadade dig sist?
Öh.. Typ den 2 mars.
Mhm. Vad är det du tänker på när du gör så?
Inte ett skit, jag försvinner ett tag, det är det som är hela grejen.

Min psykolog berättade en gång om att han som ung eldade på skedar och brände sig med dem.
Men få inga idéer nu va?
Han är så ärlig.
Det är säkert förbjudet för honom att dela med sig av sitt eget förflutet.
Men jag gillar det.
Det gör honom mer mänsklig.
Att veta att när han säger att han förstår så gör han det.

Vi kommer att hjälpa dig ur detta.
Hur då?
När du vill skada dig så säg till så får du berätta varför.
Varför då?
Vi ska hitta anledningen till att du känner att du vill skada dig, och hjälpa dig ur det på så sätt.
Okej... Nu.
Vadå nu?
Just nu vill jag det.
Varför då?
För att du är patetisk, dra hit min psykolog istället.
Simon...
NU!!!

En vecka stod jag ut.
Jävla fitt ställe.

Som en berg och dal bana ner i barndomen igen.
Kollat på Bambi med Kim.
Han är så jävla liten.
Oskyldig.
Han är bara ett barn.
Precis som jag var när Linnéa dog.
Så varför fick jag skulden för det?
Jag skulle aldrig lägga skulden på ett barn.
För det krossar det.
För all framtid.
Kim.
Ibland glömmer jag att det är Alexs son.
Jag har lite svårt att tänka mig det.
Att Kim som är så lugn.
Kan ha en pappa som Alex.
De är lika varandra till utseendet.
Men det är allt.
Jag hoppas att det blir så jämt.
Kim.
Så liten.
Oskyldig.
Ett barn.
Alexs barn.

39 graders feber och mår illa som fan...
Bråkat med farsan idag igen.
Att den jävlen inte ens kan ge än lite pengar när man ber.
Fan är ju inte så att du är pank.
Snåla jävla svin...
tror mitt nya ärr är infekterat så ska till skolsköterskan imorgon..