Så kan man nog sammanfatta klassresan.
Efter tio år tillsammans ska vi splittras, och många kommer man aldrig mer träffa igen. Tio år är lång tid.
I två timmar satt vi runt brasan och grillade marsmellows, och pratade om många av våra tusentals minnen. Det var fint. Det var längesen den samhörigheten fanns i klassen, som vanligtvis är "uppdelad" i två delar.
Nu blir det en lång dusch.

Undrar jag.
Som den idrottsfantast jag är har jag slaviskt följt Mästarnas mästare på ettan. Och vad drar man för slutsats? Jo, Ingemar Stenmark är ett fenomen. Finns det något han inte kan?
Han har fått hela Sverige att stanna, han anses vara en av Sveriges genom tiderna främsta idrottare. Ändå ser han på sig själv som precis vem som helst. Han har varit i särklass bäst genom hela programmet, men han har aldrig låtit överlägsen, aldrig tagit något för givet. Han gav bort en seger med förklaringen "jag har ju faktiskt redan en seger idag, du kan få den här" och släppte heliumballongen som de skulle hålla i så länge som möjligt, när det var han och en till kvar. När de andra deltagarna beskrev honom som en omänsklig, oslagbar utomjordig skrattade han lite generat, och när programledaren inför finalen frågade honom hur det kändes svarade han på sin lugna norrländska något i stil med "det ska bli jättekul, men Limpar kommer bli svårt att slå" och sen vann han överlägset.
Han är nog lite av min idol och förebild.

Vad är det med söndagar? Varför känns de alltid så... gråa? I och för sig kan man ju inte påstå att det är speciellt färgglatt i Göteborg idag. Idag har hur som helst varit en väldigt söndagig söndag, har till största del legat i soffan och glott på dåliga repriser, medan mina föräldrar sprungit runt och städat varenda rum och stylat med tavlor och ljus. När man väl ska flytta, då jävlar blir det fart på stylingen hemma! Ganska konstigt att lämna radhuset, området och människorna man har växt upp med, men skönt med nystart. I höst blir det lägenhet i den mer centrala delen av Göteborg, ny skola, nya kompisar.
Ha en kul fortsättningen på den gråa, blöta söndagen...

Räknar med värk i foten i några dagar nu, men det är så jävla värt det!
Tyckte själv att graderingen svajade litegrann. Förmodligen var det kombinationen av ett trasigt ledband, förkyldning, pressen och en examinator som inte drar på smilebanden sådär väldigt ofta som fick psyket att spöka. Därför kändes det så jävla skönt att ta emot det blåa bältet, med komentarerna "Grymt Sofia!", "bäst som vanligt" och "skitbra" från de tre examinatorerna. Jag älskar jujutsu. Hur fan klarade jag mig utan den underbara sporten och min fantastiska klubb tills jag var tretton år?

Nu kör vi!