Efter en rejäl omgång med både körtelfeber och influensa är jag tillbaka i verkligheten! Känns extremt bra att kunna börja leva igen efter över 4 veckors konstant sängliggande.
Det enda jag vill nu är att börja träna. Innan jag blev sjuk var jag inne i en så sjukt bra period. Men nu har ju en del muskelmassa försvunnit om jag säger så. Totalt har jag också gått ner 9 kg. Men de kommer jag snart lägga på mig igen när jag börjar äta. Dock kommer det dröja ytterligare 2-4 veckor innan jag ens får sätta min fot på gymmet. Så surt. För känslan att vara totalt utmattad och svettig saknar jag så.
Jag saknar alla pass jag brukar gå på, jag saknar att inte kunna lyfta armarna efteråt, jag saknar att sköta kosten och vara full av energi.
Annars har jag lyckats säkra min praktikplats. Känns så sjukt bra. Och trots många om och men är jag stolt över mig själv som fixade det helt på egen hand. Det får jag inte glömma.

Nu sitter jag här, så hungrig att jag mår illa.
När jag tänker efter så är den känslan så efterlängtad. För det var flera månader sedan jag kände riktig hunger sist. En sådan hunger jag kände varje dag för vad som känns, en evighet sen.
Men anledningen till brist på mat handlar inte om att jag vill bli smal eller minimera mitt kaloriintag till noll-gränsen.
Det handlar bara om att jag har mått så jävla dåligt de senaste dagarna att min matlust helt försvunnit.
Jag har inte varit så ledsen att jag vill tröstäta allt jag kommit åt.
Jag har varit ledsnare.
Men jag hoppas allt bli bra snart. För om den här känslan ska vara långvarig kommer jag inte orka.
Och jag vill orka.

Känns så tråkigt att ha det där sorgsna inlägget överst så skriver ett nytt.
Jag har gått ner ca 3 kg sedan sist. Det är verkligen inte mycket, inte alls. Men det är något. Och just nu får jag väl värdesätta just det där något.
Annars mår jag bra. Har haft en riktigt bra vecka och en grym kväll/natt igår. Fler ska det även bli nu när jag äntligen har höstlov. Inte en dag ska jag jobba utan bara ha kul och ägna mig åt de människorna jag försummat den senaste tiden.
Ska verkligen försöka fortsätta vara glad. För det förtjänar jag.

Jag vet inte om någon av er egentligen undrat vart jag tagit vägen. Vad jag har gjort istället för att vara inne här och gnällt.
Jag har ätit
Under en drygt två månaders period har jag gått upp till nästan min ursprungsvikt. 15 kg rent fett har lagt sig på kroppen igen. Och jag lät det hända. Som om allt mitt slit inte var värt mer.
Jag är fet igen
Mina vänner säger att det inte syns. Det gör det.
Mina fettvalkar kring höfterna väller ut en bra bit över jeanskanten som dessutom smiter åt alldeles för hårt. Jag kan inte ha tajta toppar längre och nedanför bhbanden skapas fula valkar på ryggen.
Jag är precis som förut
Jag är fet och värdelös. Saknar självdisciplin och respekt.
Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra längre. Jag mår jätte dåligt och ju sämre jag mår desto mer äter jag. Desto mer mat trycker jag in i min mun.
Jag var hos läkaren och tog en mängd olika prover. Jag har i princip brist på varenda vitamin och mineral man kan ha i kroppen. Det är därför jag tappar så mycket hår. Nu har jag kala fläckar på huvudet lite överallt. Jag har inte ens så mycket hår kvar att jag kan täcka dom heller. Så istället går jag där med stora kala partier i hårbottnen.
Man kan ju tycka att när jag väl skulle börja äta igen skulle jag välja dom lite mer hälsosamma alternativen. Nej. Istället har jag vräkt i mig i princip allt kaloririk man kan tänka sig, i mer än två månader.
Igår åt jag 8 mazariner, en halvliter glass, två olivbullar och en chokladboll vid samma tillfälle. Och det var långt ifrån det enda jag åt den dagen.
Jag hetsäter som aldrig förr
Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag hatar mig själv för låtit det gå så långt. Låtit allt jag gjort gå till spillo så fort.
Om mindre än en timme befinner jag mig på mitt nya jobb. Utöver de två jag redan har ska jag få provjobba för ett till. Jag har sagt till mig själv att om jag misslyckas är det för att jag är fet. Är man fet misslyckas man.
Jag behöver ju inte direkt pengarna heller. Just nu sitter jag med drygt 13 tusen på kontot. Jag vet inte vad jag ska lägga dom på. För ett halvår sedan hade det varit min dröm. Jävlar vad jag hade unnat mig nya kläder.
men nu kan jag inte göra det. Jag är fet och ful.
Så nu vet ni vad jag gjort och vilken misslyckad individ jag är.
Jag slutar så. För nu måste jag ta på mig min vita arbetsskjorta. Det enda jag hoppas är att jag kan knäppa knapparna. Vi får se. Men även om jag kan, vet jag att jag aldrig någonsin kommer se bra ut i den.

Jag hatar att vara lång, manslång. Vill gråta bara jag tänker på det.