Jag har namnsdag idag. Jag skojade med mamma och pappa om att vi skulle fira. Dom frågade mig hur och jag skojade till det och sa precis som vilken annan tonåring som helst skulle svarat "vi åker och köper en bra film och glass i mängder" men innerst inne tänkte jag "vi firar genom att låta mig slippa äta middag" Det hade varit det absolut ultimata.
Efteråt erbjöd sig pappa att köpa glass och en film. Jag tackade nej och hoppades fortfarande på att slippa middagen.

ni är seriöst sämst på att kommentera


/sur

Jag har precis kommit hem från London. Jag vill tillbaka dit. Staden var så levande, människorna så trevliga, affärerna så stora. Men nu är jag tillbaka här. I denna lilla idyll byn med ca 40 000 invånare. Det är en omställning. När jag kom hem igen kändes allt så overkligt. Som om jag aldrig varit här förut. Allt var främmande. Dessutom känns skolan så långt bort att jag knappt kan tänka på det. Att jag bara om någon dag ska ta samma gamla vanliga gröna buss till den där vita lilla byggnaden längst bort och sätta på mig mina kock kläder som jag var så stolt över. Det har inte funnits i mina tankar medans jag varit iväg. Skolan eller egentligen något annat här har liksom inte existerat.
Gått ner i vikt har jag också gjort medans vi var iväg. Fast hur det gick till vet jag inte. För övrigt var det en plåga att vara utan våg när jag var borta. Vågen var egentligen det enda jag saknade medans jag var iväg. Den och min bästa vän såklart. Jag är inte så omänsklig så att jag inte saknar henne.
Även om det känns som tiden står still börjar jag inse att den inte gör det. Inte ens här. Så jag måste försöka komma in i mina rutiner igen. Mina tråkiga jävla rutiner.
I London fanns inga rutiner. Ta mig tillbaka dit


/ Hanna