Gratulera mig till att nu officelt gått ner drygt 10 kg sedan den 14 februari. 10,3 kg för att vara exakt.
Men mer ska det bli. Planerar på 5-7 kg, sen får jag se därefter.
Fast jag borde vara så jävla glad känner jag mig fetare än någonsin. Fast jag är smalare än på många många år.
Men ni behöver bara säga grattis och inte "sluta det är farligt". Jag är medveten om det och har fortfarande ett normalt bmi.

Det finns en människa som på nytt alltid gör mig mållös, stum och full av beundran.
Jonas Gardell.
Den mannen har förändrat mitt liv på många sätt. Framförallt min inställning inte bara till livet utan även mig själv.
Jag kan inget annat än beundra hans livserfarenhet, hans visdom och hans utstrålning.
Han är en människa man bara vill krama när allt går åt helvete och höra hans röst viska i örat om hur allt kommer bli så mycket bättre.
Att skam inte ska existera. Sitta och lyssna på hans egna erfarenheter och humorösa sätt att berätta dem på.
Jag kan inget annat än att se upp till honom.
Han och hans ord är guld värda.

Jag borde vara deprimerad för:

Mina lösögonfransar skaver.
Ovanligt många gravidsymptom stämmer in på mig.
Jag luktar man.
Jag var nykter igår.
Jag strulade med fula killar igår fast jag lovade mig själv att inte göra det.
Jag mår illa.
Påsklovet är snart slut.
Det är molningt.
Jag kommer inte på vad ett x-antal låtar heter.
Jag vill träffa min vän, fast givetvis går det inte.
Det finns ingen cola light hemma.

Fast trots allt det är jag glad. Glad, lycklig och sådär sprallig i kroppen man kände när man var liten innan man skulle på kalas.
Nu ska jag gå ner och fixa något att äta. Har inte ätit på snart över 26 timmar.
Men jag hatar verkligen att det inte finns någon cola light hemma...

Det värsta som finns. Är att förlora någon man verkligen tycker om.
Det värsta som finns. Är när man tappar viljan att leva.
Det värsta som finns. Är att se någon annan lida.
Det värsta som finns. Är att tvivla på sig själv.
Det värsta som finns. Är när man inser hur mycket onska som existerar.

Jag har en vän. En underbar vän.
En sådan som man skulle kunna göra allt för. En sådan som alltid får en att le. Även när man gråter.
En person man aldrig vill förlora.
En sådan vän har jag. Hon betyder allt för mig. Och skulle jag förlora henne skulle jag inte vara mycket.
Jag har så mycket känslor, så mycket samvete. Hon ger mig allt. Jag ger henne inget.
Hur mycket jag än älskar henne väljer jag att dra mig undan. Vara för mig själv. Skjuta upp problemen och hoppas på det bästa. Låta henne ta kontakt mig med. Inte tvärt om.
Jag känner mig som den hemskaste människan på jorden. Jag försöker alltid göra alla till lags och när det väl blir för mycket och jag istället tänker på mig. Blir allt så fel.
Det hemskaste är att om jag förlorar min vän, är jag väl medveten om att det denna gång är mitt fel och inte hennes.
Och jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om det hände.
Imorgon ska jag berätta allt jag känner och be om ursäkt för allt jag gjort mot henne. Allt hon inte förtjänat.
Be henne ge mig lite tid att bara hitta mig själv innan jag kan fokusera på vår vänskap igen. Jag hoppas att hon förstår. Hon borde göra det, för det är så hon är. Helt awesome.
Men rädslan för att hon ska överge mig för någon annan kommer alltid finnas gnagande i mig. Och det är det som får mig gråta så många gånger.
Förlåt

Mår så jävla dåligt för tillfället