jag tappar bort dagarna, har fått för mig att det är både måndag, fredag och tisdag idag. Kanske dags att börja skolan, snart tappar jag väl skrivförmågan också.

På fredag är det 4 år sen jag stod vid läckö slott i lidköping och såg mina finaste för första gången, the ark. Elva år, längst fram och med en the ark tröja med bara ola salo på (hahaha).
Denna sommar är det 6 år sen jag hörde dom för fösta gången. Clamour for glamour i bilen på väg till mormor. Tyckte det var en STENTUFF låt. Nio år och kunde knappt ett ord på engelska.
Tiden går snabbt fan. Dags att fira!

Jag gjorde det, igen. Men denna gång var det slutade det fel. Jag kom dit, såg scenen. Platsen långt till vänster var vår. Det såg vi. Satte oss, spelade finaste ark med knuff. Segade igenom förmiddagen med en kladdig sallad och ljummen saft. Såg på det stora tornet och klockan drog sig sakta fram. Att 12 timmar kunde vara så länge? Solen brände som en varm spis på våra ben. Folk som badade i den skitiga ån för att det var så varmt. "Vad är klockan? Minst fem." sa vi. Nej då var klockan ett. Men Di Leva var fin. "Frukta inte!", sa han och kastade ut färgglada frukter i publiken. Men jag längtade efter mina arkgubbar, de som stod bakom scenen och väntade. Sen kom dom, vid 22.00. De var vita som vanligt. Log lyckligt. Även om bästaste Lasse, mannen på basen, precis blivit farsa igen och nog helst ville vara hemma med sin nyfödda dotter så dansade han runt på scenen i generande rörelser. Men jag var lycklig. Tog fram min "GET IT GOOD!"skylt lagom till clamour for glamour. Ola pekade på den med ett leende och såg mig rakt i ögonen när han kom till textraden. Det var bara att le.

Ja, konserten var jävligt underbar. Ola bredde ut sina vackra vingar över oss, sa åt oss att det skulle bli bra. Men sen gick allt åt helvete. Calleth you cometh I kom, det var nu ola sa "Och vi ska hjälpa er genom svåra korridorer, jobbiga passager i livet." och då brast jag. Calleth you drog igång. Han hade precis trampat på min svagaste punkt. Plötsligt var jag tillbaka i ett hörn i skolans kalla korridor, med the ark i öronen. Tårarna som rann för mycket på rasterna. Calleth you i Västerås var tillbaka i mitt medvetande, och tårarna rann igen. För att de är riktiga superhjältar. Allsångsdelen kom, då jag skulle sjunga "aaaah ah aaaah ahh aaaah" För att skrika ut kärlek. Men jag snyftade bara. Killarna såg medlidande på mig från scenen, men jag bara grät och lutade pannan mot staketet. Guldiga bitar som flög ut genom publiken. Jag snyftade i min video, där man skulle höra mig calleth youa tills rösten inte höll. Men jag kunde inte, jag bara snyftade.

Men jag är lycklig, jag är så jävla lycklig. The ark är där jag hör hemma, kungarna i min värld. Jag har inte varit så lycklig på väldigt väldigt länge.