förlåt för att jag släppte taget, eller kanske höll alldeles för hårt kring mina sargade delar. jag vet inte hur många gånger jag har försökt skriva, försök till att finna mig själv igen, hitta tillbaks men orden har inte kommit. tomhet. precis så, med en punkt, enkelt att skriva, överjävligt svårt att leva i och med. tidigare har jag prioriterat ensamhet, nu vill jag helst andas ur någons lungor och och dela hjärtslag. jag parasiterar så fort jag får tillfälle. fly.

whatever hurts you through the night - glasvegas,i love you, goodbye - langhore slim, old friend - angus & julia stone, i miss you baby - moto boy, santa fe - beirut, jag ser dig - kent, i dina ögon - lars winnerbäck, april come she will - simon & garfunkel, a heart like yours in a time like this - deportees, veronica - cornelis vreeswijk

http://open.spotify.com/user/nnilam/playlist/5ncdN7aBKfxs77iS79NkBp

jag förbannar spikarna som på något vis ska in så djupt och så snabbt för att huset inte ska ruttna och falla samman. det är det som gör ondast, återuppbyggandet, att bli hel och slitstark igen. att få ett godkännande av beskitningsmannen efter han synat alla små vrår utan några vidare anmärkningar.
jag är nog precis lika skör som nattgammal is. lika tunt genomskinlig och nej, det är inte jag som vet när jag bygger mig själv, när jag är färdig för att bära. jag vill känna samma förstörelse som winnerbäck halvt diktar, och hjärtat som skulle bli ditt på något vis det fryser nu sakta till is.

järnspikar och blödande fasad, men den vackraste stunden i livet var den när du kom

på något sätt är det vacker, nyanserna av tillvaron. brutalhårt eller sockerdricks lycka, ja, kanske är vackert rätt summering av det hela? det finns en balans som man så gärna vill finna i tillvaron men som är lättare att uppnå på papper. ekvationer blir himla lätta i jämförelse.

ibland svider livet värre än ett infekterat sår, så är det bara. tydligen. trots att man baddar det med rengöringsmedel som gör ännu ondare än själva infektionen, för stunden. meningen är att man ska dra ut det onda, det som infekterar för att kunna läka. för en lång tid kommer det finnas ett ärr, ett minne av det som en gång varit ditt. han som gjorde luften i mina lungor så himla mycket renare, stegen så himla mycket lättare. det kändes så. egentligen var det nog bara han och en himla massa känslor som aldrig blev enkla. ja, det förväntar vi oss också. allt ska klaffa som i jocke bergs känsla av känslorna. nej, jag kan visst gå utand din luft i mina lungor, och ja, jag kan visst stå utan att du ser på. visst, det blir inte lika vacker, den älskvärda sockerdricks känslan försvinner. plasthjärtat träder fram igen, än en gång genom korridorerna. visst, livet är brutalhårt, men samtidigt jvligt vackert. tycker ni inte?

jag har aldrig mött någon som står så stadigt som han står. med en blick ger han trygghet, med ögon som bottnar i den vackraste av själar. i hans värme, i hans famn känner jag känslan av att älska någon så att hjärtat vill implodera, och här vill jag förevigt finnas.

det fanns en ansträngd balansgång under novembergrå skyar. du valde att titta bort, drömma om de drömmar vi en gång drömt. jag ångrade november. du längtade mest bort. kanske från dig själv, in till dig själv.