jag förbannar spikarna som på något vis ska in så djupt och så snabbt för att huset inte ska ruttna och falla samman. det är det som gör ondast, återuppbyggandet, att bli hel och slitstark igen. att få ett godkännande av beskitningsmannen efter han synat alla små vrår utan några vidare anmärkningar.
jag är nog precis lika skör som nattgammal is. lika tunt genomskinlig och nej, det är inte jag som vet när jag bygger mig själv, när jag är färdig för att bära. jag vill känna samma förstörelse som winnerbäck halvt diktar, och hjärtat som skulle bli ditt på något vis det fryser nu sakta till is.

järnspikar och blödande fasad, men den vackraste stunden i livet var den när du kom