på något sätt är det vacker, nyanserna av tillvaron. brutalhårt eller sockerdricks lycka, ja, kanske är vackert rätt summering av det hela? det finns en balans som man så gärna vill finna i tillvaron men som är lättare att uppnå på papper. ekvationer blir himla lätta i jämförelse.

ibland svider livet värre än ett infekterat sår, så är det bara. tydligen. trots att man baddar det med rengöringsmedel som gör ännu ondare än själva infektionen, för stunden. meningen är att man ska dra ut det onda, det som infekterar för att kunna läka. för en lång tid kommer det finnas ett ärr, ett minne av det som en gång varit ditt. han som gjorde luften i mina lungor så himla mycket renare, stegen så himla mycket lättare. det kändes så. egentligen var det nog bara han och en himla massa känslor som aldrig blev enkla. ja, det förväntar vi oss också. allt ska klaffa som i jocke bergs känsla av känslorna. nej, jag kan visst gå utand din luft i mina lungor, och ja, jag kan visst stå utan att du ser på. visst, det blir inte lika vacker, den älskvärda sockerdricks känslan försvinner. plasthjärtat träder fram igen, än en gång genom korridorerna. visst, livet är brutalhårt, men samtidigt jvligt vackert. tycker ni inte?